Dagens I-lands.
Jag är mycket missnöjd över detta.
Dagens i-lands
Tack som fan.
Jag drömde för några dagar sedan att de hade tagit bort kaffeautomaterna, som är gratis, på jobbet och man var tvungen att gå till någon av cafeteriorna som de hade byggt, för att köpa kaffe. Jag vaknade nästan upp svettig av detta. Jag blev riktigt glad över att det bara var en dröm, för idag kommer nog ungefär 15 koppar kaffe att slinka ner. Jag kommer väl att snitta en sisådär två koppar i timmen.
Dagens i-landsproblem del II
Förövrigt tycker jag inte längre att gångsträckan Östertälje-Hem är något att bita i.
Dagens i-landsproblem
Jag tror att jag tycker att det är en idiotisk uppfinning och de tål ingenting. Särskillt när man säljer aaaastunna i pack om en stycken för 50 kronor. Idag satt jag på mig ett par och drog sönder dem på tåget till jobbet. Jag vet inte hur man hanterar strumpbyxor. Hur försiktig man än är går de sönder. Okej att jag ofta sliter i dem och hoppas på det bästa men ändå.
Dagens I-landsproblem
Idag råkade jag sätta mig i den första vagnen på tåget och när jag gick av i Östertälje var jag tvungen att gå jättelångt på perrongen. Fy fan vad förbannad man blir då. Tur att pappa väntade och skjutsade hem mig.
Tunnelbaneobservation och tillika Dagens i-landsproblem.
Det sätter sig två killar som är i kanske 13 eller 14-årsåldern på tunnelbanan varvid den ena säger:
"Va bra sittplats, fan får man inte sitta på tunnelbanan från början går man runt hela dagen och är sur och så är dagen förstörd".
Någon minut senare, samma kille, apropå ingenting alls:
"Alltså....det känns lite sådär...jag är nog den enda i världen som spelar World Of Warcraft..."
Den andra killen säger tröstande:
"Neeejdå...jag spelar det också."
Jag tänker: Och låt mig introducera dig för mina 24-åriga kompisar också.
Välkommen tillbaka (igen)
Alltså shit, jag har levt utan internet i en vecka. Den veckan kvalificerar in sig på topp fem värsta veckorna i mitt liv.
Övriga värsta veckor i mitt liv (utan inbördes ordning):
- När jag trodde att jag hade cancer
- Tiden efter att jag kommit hem från Australien.
- När England åkte ur Fotbolls-VM 2002
- När England åkte ur Fotbolls-VM 2006 (jag var ledsen '98 också, men då var jag liksom tolv år och kom över saker fort).
Bara för att Yvvan ville. Idag handlar det om kvantitet och inte kvalitet.
När jag åkte till Australien tryckte jag ner alla mina skor i sammanlagt tre stycken lådor av olika storlek. Alla utom typ tre par, som jag tog med mig. Jag tänkte att jag inte behöver så många eftersom jag ändå kommer att inhandla några stycken under åtta månader. Och visst gjorde jag det. Jag köpte bland annat fem par under en dag i Melbourne. Så ja, jag samlade på mig några par. Jag hade helt glömt bort alla de par som väntade på mig här hemma. Jag tog idag upp det sista lasset skor, och trots att jag slängde några par på vägen hem från Australien/USA och sedan här hemma också har jag MME par. De får inte plats någonstanns. Jag vill att alla ska stå på fina rader inte vara inslängda i lådor. Så där har ni veckans i-landsproblem.
Fy fan vilket tråkigt blogginlägg. Jag ber om ursäkt. Allra ödmjukast.
Veckans i-landsproblem
Veckans i-landsproblem: Att inte alla människor är så vackra som vi önskar.
Det hittils mest depimerade inträffade för endast någon timme sedan.
När Fredrik flyttade viskade jag och Jeanette om att vi hoppas på en snygg het och perfekt killes inflytt i 304. Jeanette ville inte ge upp hoppet om en fransman (trots att den nya utbytesstudenten som bekant visade sig vara en hon från Hong Kong), så nu hängde allt på den nya residenten i 304. Jag själv hoppades bara på en genuint skön och vacker kille, inget krav på nationalitet dock gärna fotbollsintresserad. Men tji fick vi. Det traumat vi upplevde kan inte liknas vid någonting tidigare på Studentgatan 20. Det var en kille. Men varken fransman eller genuint vacker. Vi kan nog våga säga att han verkade lite småweird.
Bevis:
304 (ställer sig i köket och tittar, sedan tar han ton): Hej, det är jag som har flyttat in.
Melinda: Okej, hej hej, Melinda heter jag.
Jeanette: Hej Jeanette.
304: Hej.
Nu undrar både jag och Jeanette för oss själva om han ska säga vad han heter. Men nej. Han gör inte det. Nähä. Jorden fortsätter väl snurra trots det.
Jeanette säger: Ännu en gång skulle det visa sig att man aldrig har tur...om du förstår vad jag menar
Melinda säger: Hahahha jaaa, för mig är det dock ingen katastrof eftersom jag flyttar haha
Jeanette säger: Aldrig ska man ha tur, jag blir så less!
Jeanette säger: Eller hur, du lär ju hänga med massa snygga blonda surfare i australien
Melinda säger: Vi får hoppas på en snygg utbytesstudent (ännu en gång) i höst
Jeanette säger: Själv blev man granne med en halvfinsk ekonomistudent...inte så att jag har nåt emot ekonomistudenter, nej absolut inte, men de som pluggar ekonomi skall ju inte se ut som han (usch jag är jordens mest ytliga människa) han har säkert till och med foppatofflor
Melinda säger: Hahahhaha, nej det är bara fel. Hade jag bott kvar hade hamnat i en djup depression
Jeanette säger: Hahaha, vad tror du inte jag kommer göra då???
Melinda säger: Fast aja, vi har iaf snygg-sebbe
Jeanette säger: Tur att jag läser dubbla kurser denna terminen så jag inte ens hinner bekymra mig om kärleksbestyr...
Jeanette säger: Haha ja snyggsebbe är i sanning den enda räddningen här i korridoren. Förutom oss förstås
Melinda säger: Haha ja, att livet ska vara så svårt.
Jomen visst va. Dream on Jeanette och Melinda.
Det ultimata i-landsproblemet kanske.
Massor med extra skit.
Jag packar men det blir inte mindre. Det ser fortfarande likadant ut överallt i mitt rum, lika mycket saker. Jag är så irriterad! Hur mycket skit kan en människa samla på sig egentligen?!
En vacker dag går det upp ett ljus.
Vilken fenomenal uppfinning, den där torktumlaren! Jag vill skada mig själv när jag tänker på hur mycket dyrbar tid av mitt liv jag slängt bort på att hänga upp och ta ner tvätt i torkskåpet. Som Tourett vill jag slänga ur mig både det ena och det andra när faktumet hinner ikapp mig.
Så låt oss glömma mina unga, dumma år.
Veckans i-landsproblem
Dags för försök fyra.
Det är svårt att vara Contan.
Det är ju inte svart direkt. Men det är inte brunt heller.
Imorgon ska jag köpa hårfärg. Jag funderar på en röd nyans.
Idag hittade jag en tia på parkeringen. Jag blev glad.
Svart. Odefinerbart.
Åh du ädla självinsikt.
Jag är arg. Jag tänker istället på hur fattig jag är. Jag funderar seriöst på att ta betalt nästa gång. På morgonen kommer killen bokstavligen att bli tagen på sängen av frågan: Ja och hur vill du betala?
Men innan vi tar till denna last resort ska jag nog ringa hem. Det vill säga om min telefon kommer till rätta imorgon, än så länge befinner han sig i Tommys våld. Men jag tror nog att utsikterna för att få en slant hemifrån är mycket goda. Pappa har tjatat om att han ska sätta in pengar men jag har alltid sagt att jag har pengar kvar och att det inte är någon brådska.
Men nu skulle pappsen bara veta hur bråttom bråttom det är.
Pappa: Jag är stolt över dig med.
Contan: Öh varför? Det är inte så att jag har åstadkommit något vettigt...
Han skulle nog inte vara så stolt över mig längre om han visste att hans dotter funderar på att hora.
Det tär på mina stackars nerver. Och på min telefonräkning!
Peter har dykt upp igen! När nån skickar fel brukar jag skicka tillbaka och meddela lite drygt: "jag tror du skickade fel". Jag talar klarspråk. Då ska man lägga det på minnet, "oj det var visst inte Sofia jag skickade till". Så Peter kan du förstå det?! Lär dig av dina misstag, som en annan gjorde efter Bosse-incidenten. Men vissa kan inte bara acceptera att de skickade fel, de skickar igen och frågar: "oj då, vem är du då?" Men hörredu, nej detta kommer inte att bli en romantsik historia som vi kan berätta för barnbarnen om hur vi träffades och blev kära för att morfar skickade ett sms till fel nummer.
Så sluta! En annan sak jag sliter håret på grund av är dessa små jag vet inte vad jag ska kalla dem som folk använder: *ler*, *skrattar*, *snyft*.
Idioter! Vad är det fär fel på er männischor?! *Suckar högt och bestört*
Veckans i-landsproblem
Jag böjade rota i kartongen och fann den ena spännande chokladbiten efter den andra. Jag valde noggrant ut de tre bitar som lockade mig mest. En av dessa bitar lockade mer än de andra. Den såg liksom krispig ut. Jag hoppades och trodde på chokladcrisp. Jag förde biten sakta mot munnet och tog en liten ljuv tugga. Men! Tuggan blev inte så ljuv som jag förväntade mig. Det var marsipan i min ljuvliga "chokladcrisp". Jag grimarserade värre än min bror gjorde när han drack Baileys när han var sex år för att jag lurade i honom att det var chokladmjölk. Jag lade tillbaka biten i kartongen och tog en ny crisp. Jag skulle hitta en crisp om jag så skulle vara tvungen att ta en tugga av alla bitar.
För är man sugen på något duger inget annat. Jag hittade en krisp och har nu tyckt i mig tre bitar Anton Berg. Jag mår jätteilla och ångrar mig. Men jag kan trösta mig med att jag gjort dagens goda gärning i form av att bita av en bit av en marsipanchoklad så att nästa person kan se att det är en äckel som ligger där och inte behöva genomgå samma trauma som jag gjorde.
Jag gör verkligen världen lite bättre genom att finnas.
Funderingar kring the sandwichcake
Fast det kanske bara är jag....
