whatislifewithoutadreamtohold

Jag håller på och packar ner mitt liv och slänger delar av det. Det känns lite sådär att lämna det som varit mitt hem de senaste nästan tre åren. Men life goes on. Jag har alltid varit en som behöver miljöombyte ganska ofta. Jag ser fram emot att närma mig ytterligare ett nytt kapitel i mitt liv.

Pajformen alltså.
I lördags bakade jag en smulpaj som en liten contribution till middagen hos Lia. Den blev fantastiskt god (inte så förvånande, smulpaj är något jag kan baka). På lördagsnatten däckade jag på Lias golv under min tjocka jacka och när Åsas skjuts anlände och jag skulle åka med blev jag väckt, satte på mig skorna och lämnade Lias hem. Både pajform och klackskor lämnade jag efter mig. Dagen efter hämtade jag sakerna och när jag skulle ställa ner en låda jag tog med mig ur bilen slog min påse med pajformen i trappan. Den gick sönder. Nej nu är det slut med mig. Turligt nog var ingen hemma, jag la pajformen på bordet med en lapp. "Jag hade sönder pajformen för jag har verkligen sönder allt jag tar i, men nu har du anledning att köpa en ny, jag hade bara 70 kr i kontanter". Jag tänkte att då fattar mamma att jag är ledsen och forhoppningsvis hinner jag dra hemifrån innan incidenten upptäcks. Ett tag senare kommer pappa skrattande och ger mig mina 70 riksdaler och säger att det är helt lungt, de köper en ny. Hej jag är rädd för mina föräldrar fast dem är assnälla.

Jag borde blogga om min gårdag. Den var trevlig  ed stort T och out of the ordinary. Jag ska baka smulpaj snart så jag tror jag skjuter upp mitt bloggande till imorgon. Ikväll ska jag hem till Lia där vi ska ha massmiddag och dricka massor av vin, cider och skumpa. Jag tycker om mina vänner.

På mitt jobb finns det en tjej som är överviktig. Idag satt vi några stycken och käkade lunch. Jag hade ätit min grönsaksrisotto i typ tio minuter när hon började äta sin spaghetti med köttfärssås. Nästa gång jag tittade på henne var maten borta.

Sulle: Oj vad fort du käkade upp!
Liv: Ja, jag var ju helt utsvulten.
Sulle: Jag jämförde bara med Melinda, och hon har ätit jättelänge och äter fortfarande.
Liv: Jag växte upp med sex småsyskon så hos oss var det först till kvarn får först mala.
Då tänkte jag "du har fått mala först många gånger i ditt liv".
Liv (till Melinda): Hur många småsyskon har du?
Melinda: Ett.
Liv (till alla): Ja där ser ni.

Nej, där ser vi inte. Hade jag haft sex småsyskon hade jag kanske haft en mamma som lagade mat som räcker till alla. Jag är inte inte otjock för att jag har färre småsyskon, jag är otjock för att jag inte maler först varje gång.

Jag är en arbetande kvinna, men det betyder inte att jag uppskattar att sitta på 06.42 tåget. Tur att det bara är till på fredag. Annars hade stackars stackars jag inte överlevt. Jag vet att detta är vardag för genomsnittsmänniskan men inte för mig.

Jag blev klar. Med tio minuter till godo. Fucking hell! Grejen med mig är att jag alltid klarar allt. Jag stressade inte ens upp mig för jag vet att på något konstigt sätt kan jag styra upp det mesta.
I just don't know how to fail.
Men jag säger som för två veckor sedan: Denna gång SKA jag börja med nästa uppgift i tid!

Jag insåg faktiskt att jag har hela tre timmar på mig! Jag har hittills fått ur mig en halv sida och svarat på två av sex frågor. Jag tycker att det ser ljust ut. Look for the rainbow in every storm.
Jag ska nog duscha och luffa runt lite i huset nu innan jag fortsätter.

Jag har dåliga nyheter. Dock rör dessa dåliga nyheter endast mig. Om fyra timmar ska jag ha skickat in en uppsats om EU-s utrikespolitik och den monetära unionen. Jag har hittills skrivit noll sidor, noll tecken, eftersom jag inte besitter ens en uns självdiciplin. Men vem hetsar upp sig i onödan? Inte jag inte. I won't worry my life away.

I'm strong on the surface, not all the way through
I've never been perfect but neither have you.

Jag har fan varit hemma för ofta. Det är då det blir så här. Det är då vi kör in i väggen. Det är några år kvar tills något vettigt kan komma ut av detta. Det ska inte behöva vara så här komplicerat.
"I deserve better than this."

When my time comes forget the wrongs that I've done
Help me leave behind some reasons to be missed
And don't resent me and when you're feeling empty
Keep me in your memory leave out all the rest

Forgetting
All the hurt inside you've learned to hide so well
Pretending
Someone else can come and save me from myself
I can't be who you are

Tony: Men vafan, när ska du umgås med din kompis Tony då?
Melinda: Ja jag vet! Jag måste börja umgås med min kompis Kåren det var längesedan nu!
Tony: Men jag sa "din kompis Tony" inte "din kompis Kåren!"

Denna dag har gått i allmänbildningens tecken. Efter att ha vaknat ur min bakiskoma lärde jag och Pearl oss följande:

- Att Magellan hette Fernando i förnamn och levde på 1400-talet och var den första som seglade jorden runt, dock inte under en och samma färd.
- Att sundet som förenar Atlanten med Stilla havet under Sydamerika heter Drakes sund.
- Att djur som endast finns att finna på en plats i världen kallas endemer. Det finns många Endemer på Galapagosöarna....
-....som ligger cirka 1000 km utanför Ecuadors kust
- Mycket onödigt vetande om Sjöbjörnar, även kallade "Öronsälar", för att de har öron som syns.
- Att Filippinerna ligger väldigt nära halvön som Thailand och Cambodia ligger på, och att jag och Pearl kan räkna ihop fyra människor som på något sätt har att göra med Filippinerna.
- Att Eldslandet är öarna som ligger direkt väster om Sydamerika, vissa delar (östra) tillhör Argentina och andra (västra) tillhör Chile.
- Att Eldslandet heter Tierra del Fuego på spanska.
- Att kängurun endast finns i Australien och Nya Guinea.

Jag känner hur jag sugit åt mig kunskap likt en svamp. Jag känner mig som en ny människa. Fast jag har alltid varit smart, men man tar ju alltid gärna emot mer kunskap. Mitt partytrick imorgon kommer att vara att berätta om Sjöbjörnar, det vill säga så kallade "Öronsälar".

Nu har jag attackångest igen. Igår var allt bra. Men nu vet jag inte varför, men en våg av osäkerhet och undran sköljde precis över mig. Angående min minneslucka i fredags. Tänk om det inte är så lungt som jag tror. Allt, allt beror på hur mycket konverserande som skedde. Skedde det inget konverserande är allt lungt, men jag fruktar det värsta eftersom jag absolut inte minns något. Det kan bero på A) att det faktiskt inte var nån större sak, eller B) Att det var något fruktansvärt och jag verkligen har blockat ut det.

Detta är min "adoptivson". Jag försökte få Sarah att göra en kupp och sno honom från hans riktigt föräldrar, men hon var tveksamt inställd till den idén. Det är kul att få bete sig som tre år ibland, och när jag leker med honom har jag i alla fall en ursäkt. Han är så söt. Jag är ganska tjusig jag med.