whatislifewithoutadreamtohold

Snart är det dags för mig att lämna Mallorca. Ska bli ganska skönt egentligen. Att äntligen få koppla av säger jag inte nej till efter två helhektiska och oförutsägbara veckor. Men det har varit riktigt deilig, skitkul! Så det är samtidigt trist att lämna Mallorca, det är en fin plats, vi bor fräscht och vi har stranden precis utanför hotellet. Jag kan inte säga att Sverige och snön lockar direkt.

Jag bygger diskberg på vårt lägenhetshotell. Min roomie Anette kommer att tycka det jag åstadkommer är kjempe deilig.

Jo tack min pollenallergi is back.
Förra året slapp jag den i Australien och i Sverige var det snö nu när jag åkte så varför skulle jag tänka på att packa ner mina tabletter till Mallorca. Denna gång vinner jag över logiken. Tyvärr vinner inte min kropp över allergin.
Nu får jag gå runt med tårfyllda ögon i fem dagar. Charmigt.

Alltså sorry, men jag är så "syyyyykt" upptagen! Jag vill skriva men jag är alltid så utmattad på kvällen.
Jag kommer igen.

Texten nedanför är klippt ur Åsas senaste mejl. Detta var hennes avslut. Det kan inte bli mer intern. Så klockrent. Jag dör.

"Här har du en liten tankeställare. Tänk om ni faktiskt skulle bli tillsammans och vara lyckliga livet ut.
Då skulle du gå omkring och tycka att din man är en idiot som fick syrebrist vid födseln óch att alla frågetecken skulle slätas ut om vi visste att han hade upplevt en jordbävning i tidig ålder."

Jag förstår inte mig själv. Jag är stark, men så fort det kommer till det där så är jag så svag. Jag kan vara helt inställd på vad jag vill och att jag bestämt mig för att det får räcka nu, jag kan till och med utveckla semihatkänslor men så fort någon form av någonting återuppstår så faller jag tillbaka. Jag tror att det finns en radar som känner av när jag bestämt mig för att gå vidare, för då blir det alltid så här och jag är inte lika bestämd längre. "Yes, I'll admit that I'm a fool for you".

Now look at me
Instead of moving on, I refuse to see
That I keep coming back

"Jag ringde honom igår, fast jag raderade det från min samtalslista för att jag inte skulle komma ihåg det idag".
Men jag kom ihåg.
Det som inte finns på samtalslistan i mobilen har inte hänt.

Jag vill skriva om igår. Men jag hinner inte! Jag ska dricka vin nu och imorgon klockan 05 bär det av till Mallorca. Jag får uppdatera därifrån helt enkelt.

Jag läste min wall-to-wall med Yvvan på Facebook. Ett inlägg fångade min uppmärksamhet extra mycket. Tänk att jag la ner tid på att informera henne om detta från andra sidan jordklotet. (intern) HUMOR!

"I Libanon får män ha sex med djur,
men det måsta vara djur av kvinnligt kön.
Att ha sex med djur av manligt kön bestraffas med döden.
Att vara Djurbög är uppmuntras uppenbarligen inte i Libanon.
Vilken tur at Sverige är ett så öppet och fördomsfritt land."

Jag blir så arg! Det är så bra artister som spelar i Sydney hela tiden! Månaden efter att jag lämnat landet (augusti 08) turnerade Panic! at the Disco i Australien. Yes the story of my life indeed. I Juli spelar Pink! Min ekonomi säger att jag inte hinner dit. I mars spelar Kings of Leon. Och det är inte bara i Sydney, de spelar i Newcastle också. Jag visste det inte då, men jag bodde tydligen i Australiens sjätte största stad, inte undra på att det kommer stora artister dit. Å andra sidan finns det ungefär sju städer i Australien.

PS: Ser jag att Fall out boy, Linkin Park, Nickelback, Good Charlotte eller Panic! at the Disco spelar där säljer jag allt jag äger och ger mig av tidigare än planerat. Snäll snälla håll er borta i några månader till, för min plånboks och mina planers skull.

Jag håller på och packar ner mitt liv och slänger delar av det. Det känns lite sådär att lämna det som varit mitt hem de senaste nästan tre åren. Men life goes on. Jag har alltid varit en som behöver miljöombyte ganska ofta. Jag ser fram emot att närma mig ytterligare ett nytt kapitel i mitt liv.

Pajformen alltså.
I lördags bakade jag en smulpaj som en liten contribution till middagen hos Lia. Den blev fantastiskt god (inte så förvånande, smulpaj är något jag kan baka). På lördagsnatten däckade jag på Lias golv under min tjocka jacka och när Åsas skjuts anlände och jag skulle åka med blev jag väckt, satte på mig skorna och lämnade Lias hem. Både pajform och klackskor lämnade jag efter mig. Dagen efter hämtade jag sakerna och när jag skulle ställa ner en låda jag tog med mig ur bilen slog min påse med pajformen i trappan. Den gick sönder. Nej nu är det slut med mig. Turligt nog var ingen hemma, jag la pajformen på bordet med en lapp. "Jag hade sönder pajformen för jag har verkligen sönder allt jag tar i, men nu har du anledning att köpa en ny, jag hade bara 70 kr i kontanter". Jag tänkte att då fattar mamma att jag är ledsen och forhoppningsvis hinner jag dra hemifrån innan incidenten upptäcks. Ett tag senare kommer pappa skrattande och ger mig mina 70 riksdaler och säger att det är helt lungt, de köper en ny. Hej jag är rädd för mina föräldrar fast dem är assnälla.

Jag borde blogga om min gårdag. Den var trevlig  ed stort T och out of the ordinary. Jag ska baka smulpaj snart så jag tror jag skjuter upp mitt bloggande till imorgon. Ikväll ska jag hem till Lia där vi ska ha massmiddag och dricka massor av vin, cider och skumpa. Jag tycker om mina vänner.

På mitt jobb finns det en tjej som är överviktig. Idag satt vi några stycken och käkade lunch. Jag hade ätit min grönsaksrisotto i typ tio minuter när hon började äta sin spaghetti med köttfärssås. Nästa gång jag tittade på henne var maten borta.

Sulle: Oj vad fort du käkade upp!
Liv: Ja, jag var ju helt utsvulten.
Sulle: Jag jämförde bara med Melinda, och hon har ätit jättelänge och äter fortfarande.
Liv: Jag växte upp med sex småsyskon så hos oss var det först till kvarn får först mala.
Då tänkte jag "du har fått mala först många gånger i ditt liv".
Liv (till Melinda): Hur många småsyskon har du?
Melinda: Ett.
Liv (till alla): Ja där ser ni.

Nej, där ser vi inte. Hade jag haft sex småsyskon hade jag kanske haft en mamma som lagade mat som räcker till alla. Jag är inte inte otjock för att jag har färre småsyskon, jag är otjock för att jag inte maler först varje gång.

Jag är en arbetande kvinna, men det betyder inte att jag uppskattar att sitta på 06.42 tåget. Tur att det bara är till på fredag. Annars hade stackars stackars jag inte överlevt. Jag vet att detta är vardag för genomsnittsmänniskan men inte för mig.

Jag blev klar. Med tio minuter till godo. Fucking hell! Grejen med mig är att jag alltid klarar allt. Jag stressade inte ens upp mig för jag vet att på något konstigt sätt kan jag styra upp det mesta.
I just don't know how to fail.
Men jag säger som för två veckor sedan: Denna gång SKA jag börja med nästa uppgift i tid!

Jag insåg faktiskt att jag har hela tre timmar på mig! Jag har hittills fått ur mig en halv sida och svarat på två av sex frågor. Jag tycker att det ser ljust ut. Look for the rainbow in every storm.
Jag ska nog duscha och luffa runt lite i huset nu innan jag fortsätter.

Jag har dåliga nyheter. Dock rör dessa dåliga nyheter endast mig. Om fyra timmar ska jag ha skickat in en uppsats om EU-s utrikespolitik och den monetära unionen. Jag har hittills skrivit noll sidor, noll tecken, eftersom jag inte besitter ens en uns självdiciplin. Men vem hetsar upp sig i onödan? Inte jag inte. I won't worry my life away.

I'm strong on the surface, not all the way through
I've never been perfect but neither have you.

Jag har fan varit hemma för ofta. Det är då det blir så här. Det är då vi kör in i väggen. Det är några år kvar tills något vettigt kan komma ut av detta. Det ska inte behöva vara så här komplicerat.
"I deserve better than this."

When my time comes forget the wrongs that I've done
Help me leave behind some reasons to be missed
And don't resent me and when you're feeling empty
Keep me in your memory leave out all the rest

Forgetting
All the hurt inside you've learned to hide so well
Pretending
Someone else can come and save me from myself
I can't be who you are