whatislifewithoutadreamtohold

De senaste dagarna har jag levt i en enda stör röra av förvirring och känslostormar. Det var liksom sak efter sak som bara växte och jag stod under och mitt i högen och undrade hur i helvete jag skulle tackla allt som slängdes över mig, hur jag skulle bolla alla tider med jobb föräläsningar och andra allmänna tider som alla skulle vara samtidigt och allt övrigt skit. Allt händer alltid mig. JO! Och NEJ, det är inte för att jag tänker så. Man föds inte med att tänka så men när saker bara kommer en efter en märker man att ja ALLT händer faktiskt MIG. Ska jag låtsas som att det regnar när det är uppenbart: I'm God's personal joke och det har jag varit så länge jag kan minnas. Man kan tro att jag var med Fernando och rörde på stayerna på Påsköarna och att det vilar en förbannelse även över mig. Livet hatar mig och det enda livet älskar med mig är att det kan screwa mig till bristningsgränsen. Men jag reder mig alltid. Jag är för stolt, bra och hårdhudad för att låta något knäcka mig. Breakdowns är tillåtna, man får falla, så länge man reder sig, och reder man sig har man vunnit. Det är när man anser sig besegrad man har förlorat. And I've got to say, I never lose.

"We all have to climb mountains, you know.
Mountains that go way up high,
and mountains that go deep and low"