Searching for a former clarity
Okej detta måste ni veta för att verkligen förstå sammanhanget (text tagen från http://www.peachesandpearl.blogg.se/ )
(....)En händelse jag dock tydligen blockerat helt är nåt som inträffade efter TK. Jag kan tyvärr inte redogöra för den eftersom jag som sagt inte minns. Jag hade varit lyckligt ovetande om detta om jag inte fått reda på det. Jag har dock inte fått någon detaljinformation, eller det kanske jag fick men var så himla bedövad av chocken att jag inte registrerade. Vad hände? Vad sas? (...) Det måste ha varit någon traumatisk upplevelse, för min hjärna verkar ha blockerat det totalt.
Locked Hearts & Hand grenades.
Jo helgen. Jo tack. Det var kul. Jag fick som jag ville, i flera bemärkelser när jag tänker efter, men det jag syftar till mest är att jag fick spåra. Jag börjar dock tro att det är något fel på mig när jag bara behöver dricka en flaska vin, ett glas Dooleys och två stycken 7.0-or för att åstadkomma anarki. I huvudet. Hjärtat. Och de allmänna platserna jag befinner mig på.
I fredags satt jag och Sarah hos henne och behandlade ämnen som jag knappt minns. Sedan mötte vi upp Åsa och Lia och härjade in på TK. Jag minns inte så mycket, men jag minns det mesta. Hur det nu går ihop. Jag träffade diverse folk. Mycket diverse folk. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om några konversationer, intressanta och trevliga konversationer, men jag vill inte. När TK var slut drack jag vatten (eh dags nu?) och tappade bort mina vänner tror jag. Fast jag vet inte säket. Jag gick upp för trappan och gick ut och mötte inte mina tjejkompisar för jag vet inte vart dem var, fast för att vara ärlig letade jag inte heller alls, tanken hann liksom inte slå mig. Det sista jag minns var uppförbacken vid Bingohuset och sedan inträffar en mycket stor och allvarlig minneslucka. Jag börjar minnas igen runt jag vet inte kanske halv fyratiden. Jag och Åsa har i efterhand försökt fylla den minnesluckan med olika teorier, och det är väl det närmaste sanningen vi kan komma.
När jag vaknade på morgonen var jag inte alls så bakis som jag trodde att jag skulle vara och njöt till och med av "vårvädret". Snön var ju helt borta och luften var frisk (lyckan blev dock kortvarig när snön började ösa ner senare på kvällen).
The search for something more.
Igår härjade vi ner på O'learys, och sedan på vägen hem hade jag en konversation som gjorde mig glad. Emotions are messy. Jag skötte situationerna jag kastades in i igår helt jättegalant. Innan jag slutligen skulle bege mig hem såg jag min chans att fylla min minneslucka med information från den enda källan som skulle kunnat berätta för mig vad som egentligen pågick under den där suddiga timmen. Eller nej, suddig är fel ord, tomma timmen är bättre. Anyway, när jag skulle få ut informationen blir jag störd av att någon ställer sig bredvid och tittar så att jag inte kan få ut rätt information. Död åt människor som gör så. Men även här har jag och Åsa en teori om varför situationen utvecklade sig som den gjorde.
(....)En händelse jag dock tydligen blockerat helt är nåt som inträffade efter TK. Jag kan tyvärr inte redogöra för den eftersom jag som sagt inte minns. Jag hade varit lyckligt ovetande om detta om jag inte fått reda på det. Jag har dock inte fått någon detaljinformation, eller det kanske jag fick men var så himla bedövad av chocken att jag inte registrerade. Vad hände? Vad sas? (...) Det måste ha varit någon traumatisk upplevelse, för min hjärna verkar ha blockerat det totalt.
Locked Hearts & Hand grenades.
Jo helgen. Jo tack. Det var kul. Jag fick som jag ville, i flera bemärkelser när jag tänker efter, men det jag syftar till mest är att jag fick spåra. Jag börjar dock tro att det är något fel på mig när jag bara behöver dricka en flaska vin, ett glas Dooleys och två stycken 7.0-or för att åstadkomma anarki. I huvudet. Hjärtat. Och de allmänna platserna jag befinner mig på.
I fredags satt jag och Sarah hos henne och behandlade ämnen som jag knappt minns. Sedan mötte vi upp Åsa och Lia och härjade in på TK. Jag minns inte så mycket, men jag minns det mesta. Hur det nu går ihop. Jag träffade diverse folk. Mycket diverse folk. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om några konversationer, intressanta och trevliga konversationer, men jag vill inte. När TK var slut drack jag vatten (eh dags nu?) och tappade bort mina vänner tror jag. Fast jag vet inte säket. Jag gick upp för trappan och gick ut och mötte inte mina tjejkompisar för jag vet inte vart dem var, fast för att vara ärlig letade jag inte heller alls, tanken hann liksom inte slå mig. Det sista jag minns var uppförbacken vid Bingohuset och sedan inträffar en mycket stor och allvarlig minneslucka. Jag börjar minnas igen runt jag vet inte kanske halv fyratiden. Jag och Åsa har i efterhand försökt fylla den minnesluckan med olika teorier, och det är väl det närmaste sanningen vi kan komma.
När jag vaknade på morgonen var jag inte alls så bakis som jag trodde att jag skulle vara och njöt till och med av "vårvädret". Snön var ju helt borta och luften var frisk (lyckan blev dock kortvarig när snön började ösa ner senare på kvällen).
The search for something more.
Igår härjade vi ner på O'learys, och sedan på vägen hem hade jag en konversation som gjorde mig glad. Emotions are messy. Jag skötte situationerna jag kastades in i igår helt jättegalant. Innan jag slutligen skulle bege mig hem såg jag min chans att fylla min minneslucka med information från den enda källan som skulle kunnat berätta för mig vad som egentligen pågick under den där suddiga timmen. Eller nej, suddig är fel ord, tomma timmen är bättre. Anyway, när jag skulle få ut informationen blir jag störd av att någon ställer sig bredvid och tittar så att jag inte kan få ut rätt information. Död åt människor som gör så. Men även här har jag och Åsa en teori om varför situationen utvecklade sig som den gjorde.
Kommentarer
Trackback
