whatislifewithoutadreamtohold

I could use some direction,
And I'm open to your suggestions.

I've taken up running. Av två anledningar. Fast innan jag gav mig ut för att bränna fett var det endst av en anledning- just det: att bränna fett. Men mitt uppe i mitt springande kom jag fram till att det känns väldigt befriande, det rensar tankarna som inget annat. Ja till och med bättre än min komrad alkoholen. Musiken i min ipod är en salig blandning av agro-rock som mina dyrkobjekt Fall out boy, Linkin Park, Pink och Panic! at the disco och musik som mosar en totalt, typ The Fray, Usher, "Way back into love" från the awesome Hugh Grant movie Music and lyrics, och låtar Dean fyllt den med. Men till och med dem motiverar en att springa mer. Har man tur känner an sig bra men har man otur försvinner den high-en fort och man går rakt in i dimman. Nej tyvärr varken fyllediman eller dimman som lagt sig på löparbanan, utan den själsliga koman. Är man dum och tror att att springa kommer att få en att glömma eller springer man bara för att bränna fett?

Så dagens visdomsord by Nick Lachey...with a little twist- som ni som kan er Lachey kommer att märka.