whatislifewithoutadreamtohold

So, jag och och Yvvan bokade idag våra biljetter till Dublin. Dublin, Ireland! Jag tänkte ringa mina föräldrar innan och kolla vad de tyckte om denna genialiska idé tills jag kom på att jag faktiskt är 21 år och att jag måste göra något på egen hand. För att vara så självständig som jag är, är jag förvånansvärt beroende av mina föräldrar och deras medhållande. Kanske för att de nästan alltid tycker som jag och tycker att mina genialiska idéer är riktigt galanta. De få gånger de inte håller med mig går jag och gör som jag vill ändå och visar att min idé visst var utomordentlig. Denna "kolla med mamma och pappa"-ovana skulle några kanske tycka är ohälsosam, jag själv säger bara att vi har en väldigt bra relation. De avgudar mig och tycker att jag är awesome, jag tror att de tycker att det är jättekul att få ta del av mina galenskaper, och vem är jag att ta ifrån dem den njutningen? Förövrigt tycker jag att det känns bra att veta att de vet var jag är och vad jag gör ifall något skulle gå fel. När folk växer upp brukar de ha någon nära vän som sin "emergency contact" men jag tror att jag alltid kommer att ha mina föräldrar som det. Okej vi har fastställt att mina föräldrar tycker att jag är awesome, och, idag när jag ringde dem för att berätta dagens stora nyhet (min och Yvvan tripp till Dublin. Dublin, Ireland) fick jag en oväntad reaktion. Jag tänkte att de kommer att säga okej, kul för dig. MEN, de blev lite väl entusiastiska över den lilla trippen jag ska bege mig ut på. Nästan missänksamt glada. Särskillt pappa, han blev överlycklig, man kunde nästan tro att det var han som skulle få åka och dricka Guiness. Mammas glädje var inte långt efter den heller. På senaste tiden har de verkligen uppmuntrat mitt resande. Det är nog för att de ser att jag mår som bäst då.