whatislifewithoutadreamtohold

Jag måste flytta. Och jag planerar att tvetatippen ska bli mitt nästa hem. Jag kommer inte märka någon skillnad mellan den och vårt kök- o så har jag närmare hem till föräldrarna. Tvetatippen 1 Studentgatan 0. Och Jeanette hade städat så fint! Vad är det för fel på folk?! Hur svårt är det att ta ut soporna när det är ens städvecka? Jag vet inte vems det är nu för ingen verkar bry sig. Jag är ännu en gång den enda som varkar störa sig på att bo bland en massa sopor, stank och kvalster. Jag är inte pedant alls, det kan de som varit i mitt rum intyga, men någon måtta får det allt vara! Och den här grejen med MIN potatissskalare som ligger i MIN låda. Jag har inget emot att folk lånar mina saker men LÄGG FÖR FAN TILLBAKA DEM så jag kan använda dem när jag behöver dem. Det finns inget värre än att tro något och sedan blir man helt förvirrad och inte vet vad man ska göra för det är inte som man föreställt sig. Detta är ingen metafor, detta är verkligheten med min potatisskalare och allt annat. Och min smulpaj, åh min smulpaj! Jag har som jag tidigare nämt inget emot att dela med mig, min mamma har lärt mig att man ska vara generös. MEN, ännu en gång, NÅGON MÅTTA FÅR DET VARA!!! Jag hade lämnat kvar en bit paj till idag som jag verkligen såg fram emot att äta med vaniljsås. Imagine my surprise när jag lyfte på handduken och såg en yttepyttebit kvar. Allt inom mig bara vrider sig. Är det bara mina föräldrar som uppfostrat mig till att FRÅGA?! Ännu en gång, inget emot att dela med mig, men fråga, för då vet jag hur mycket jag har kvar och inte går runt och har orealistiska förväntningar på min paj! Jag har hållit ut i två år, och det räcker nu tack. Så här var det i London hela tiden också, aldrig fick man ha sin jävla mat ifred. Men vår korridor har varit jättebra på att sköta sig, det är bara nu det har börjat att gå utför. Tur att jag flyttar om några månader.