whatislifewithoutadreamtohold

Min gårdag var lite upp och ner. Sönderstressad över litteratursammanfattningen som hade deadline idag samtidigt som jag fram till igår var entusiastisk inför Australian party. Jag tog tillslut med mig min vinare och gav mig av, socialade lite med folk, återupplevde Vegemite and butter toast som Dean lärde mig att tycka om, pratade med Aussie-Josh och gick hem. Utan att ha druckit en klunk. På vägen hem kom den massiva post-Australien-och-allt-annat-i-livet-depressionen. Jag pratade lite med Partysnöret och han var ganska bra, men sen ville han supa och föreslog att jag ringer Kylie, för "han är verkligen bra att prata med". Så jag följde hans råd och ringde. Och jag mådde faktiskt bättre efter samtalet och han sa bra saker. Tack verkligen. Sedan kom TC över för att säga några väl valda och han lugnade mig också. När TC bankar vett i mig känner vi båda att vi gjort framsteg och han tror att han nåt fram. Men allt som oftast kläcker jag ur mig en kommentar efteråt och han blir helt uppgiven och tycker vi är tillbaka på ruta ett. Det är lite roligt mitt i all tragik.

Contan: Men jag är ingen slampa, jag ligger inte med vem som helst.
TC: Men ja det är ju bra!
Contan: Fast när jag åker till Irland ligger jag nog med Niall.
TC: Men ååååååååååhhhhh!

När TC skulle sova hade jag tråkigt och hedrade Johan med ett besök på någon timme när han jobbade och jag läste typ alla tidningar de hade. Jag började med "Veckans NU!" men kände hur hjärncellerna försvunnit efter att jag läst den från pärm till pärm och bytte till "Illusterad Vetenskap"- fascinerande tidning, det har jag alltid tyckt. Sedan tittade jag på när han "bakade" innan jag åkte hem. Lustigt hur han tycker att "baka" är att stoppa in tre plåtar i ugnen. Men vi ska inte glömma att det här är en kille som bakar smulpaj genom att knåda ihop degen till två stora fasta bollar.

Imorse lyckades jag inte ta mig upp föränn 11.20 och det var bråttom bråttom om jag skulle hinna lämna in litteratursammanfattningen innan 16. Men jag lyckades och bad min skrivare som knappt har bläck kvar att förbarma sig över mig. Det gjorde den till slut och jag trodde livet hade börjat visa mig nåd. Sedan ramlade jag. När jag skulle gå ut hade det börjat ösa ner. Australienmonsun. Men jag var inte speciellt irriterad, för jag vinklade det positivt- jag hade ett paraply, det hade inte dem som gick från skolan. På vägen hem ändrades mitt humör tvärt. Detta är inget Australienmonsun. För där slutade det regna efter typ fem minuter och man torkade av värmen, där hade man shorts på sig eller kjol så byxorna klibbade inte fast på knäna och orsakade köldskador, där var man snygg med blött hår och när det torkade blev man ännu snyggare. Jävla horsverige!
Mitt New York-paraply, som en snäll New York-främling skänkte mig när det regnade och jag inte hade ett paraply, är typ sönder. Paraplyn går sönder. Kan tillverkarna inte fatta att de gör det? Man måste väl fatta att något måste justeras- paraplyn är helt feldesignade, en tunn liten "tygbit" på några järngrejer? Det är ju självskrivet att det går sönder efter en hårdare vindpust. Nej nu blev jag jätteirriterad igen.
Så råkade Chris Daughtrys "Used to" spelas på min ipod och jag gick där i ett kallt och regnigt land. Man kan inte annat än att planera sitt självmord då.

Lite senare idag ska jag hälsa på Kylie och spåna om min blivande karriär som reseledare. Jag behöver förändring och jag behöver komma ifrån detta land. Fort!

Jag har levt väldigt kaotiskt de senaste veckorna, ingen koll på något förutom att få litteratursammanfattningen klar och allt annat jag skulle göra har helt försvunnit ur mitt minne. Men nu känns det som om jag nått en mållinje, och städar jag mitt rum och tvättar känns det som om vägen framför mig är ganska tom. Och med tom menar jag utan hinder, fri att fylla med vad och hur jag vill
.