whatislifewithoutadreamtohold

Varje gång vi tar ett steg fram känns det som om vi faller två steg bak (eller lyckas ramla 400 steg tillbaks som Åsa säger). Alltså seriöst sex år. Det är nästan en fjärdedel av mitt liv om mina mattekunskaper inte sviker mig. Det är ungefär samma sak varje gång. Ett, två, eller tre samtal, sedan träffas, prata luddigt om vad vi tycker och vill, gå hem samtidigt som vi pratar i telefon och fortsätta prata om samma luddiga grejer, dagen efter- ett gulligt samtal om hur vi mår. Det blir bättre och mer vuxet för varje "seriösa" konversation, alltid onyktert förstås, men blir det för mycket kör vi in i väggen ännu en gång. Fast bron är uppbyggd pendlar den mellan att kännas stadig och väldigt bräcklig. Det ska ältas och det ska ältas, denna helg har bestått av ungefär tio samtal, cirka åtta av dem onyktra. Men det känns ändå som om det vi äntligen lyckats få fram är det längsta vi kommit hittills. Framsteg. Nu står mitt hopp till att det inte ska komma fram något som kan bränna ner den där berömda bron till grunden. I'm climbing the walls. Det enda som behövs är lite kommunikation, och inte om samma, orelevanta saker! Lägg dem där jävla korten på bordet, jag vet, jag skulle lika gärna kunna göra det själv, men jag vill inte göra det först. Jag gjorde ju det halvt sist och det ledde fram till att vi kommit en liten bit längre fram. Om folk ändå kunde kommunicera med varandra mer. Världen skulle vara en mycket lättare plats att leva i då. Men Rome wasn't built in a day, som man brukar säga.