whatislifewithoutadreamtohold

Igar var det fest på campus igen. I just love dem festerna. Jag spelade guitar hero för första gången och envisades att gång på gång bara spela The Killers When you were young, men ingen protesterade. Det var den vanliga skaran: Jag, Theresia, amerikanerna Jen, Larry, Tim, kanadensarna Carl och Sean och så lite löst folk. Vi drack goon som vanligt. Allt var som vanligt: alkohol, fylla och vi. Ja allt gick helt som vanligt ända till det var dags att gå till tåget, som vanligt då. För det är alltid på vägen till tåget saker händer. Förra gågen var det Tim som stod för underhållningen. Denna gång skulle det visa sig vara min tur. Vi var sena till tåget och var tvungna att springa. Jag och Theresia sprang genom skogen, eftersom det turned out så bra för Tim sist. Skillnaden är bara att Tim vet var man ska springa och inte. Jag såg redan vägen och var nästan framma när det hände: Jag ramlar. Jag rullar ut på vägen. Jag minns inte så mycket av händelsen bara att det faktiskt gjorde ont och att jag rullade ganska mycket. Denna lilla händelse påminner mig om när Yvvan ramlade i skogen när hon joggade. Jag vet exakt hur du kände dig Yvvan, jag kan identifiera mig med din förödmjukelse haha. Jag säger då det, jag har inte ramlat så här mycket som jag gjort här sedan jag gav mig på att försöka lära mig att gå. Det värsta är att eftersom vi var så snabba genom skogen var de flesta fortfarande bakom och fick betrakta spektaklet. Det fanns inget annat att göra än att dust myself off och bjuda på det. "I invite on it" liksom som man säger i Sverige. Men när vi kom till tåget och jag satte mig ner visade det sig at jag inte dustat myself off tillräckligt. Jag slutade helt enkelt inte att blöda. Theresia överröste mig med näsdukar och jag plåstrades om. Vi åkte in till stan och gick på Customs och Great Northern. Efter att ha ramlat hade jag nyktrat till men den känslan försvann fort. Jag har lite småångest över det som hände på GN. Jag och Larry dansade jättemycket och jag tror nog att vi båda trodde det skulle sluta med åtminstonde ett hångel, men det var ju lite awkward att börja när alltid någon av våra vänner envisades med att dyka upp hela tiden! Till slut dök en tjej upp och sedan übersöta jättelockåriga Sean. På något sätt slutade allt med att jag dansade med Sean och tjejen med Larry. Och jag och Sean bjöd på en nästan barnförbjuden show och ställde oss i hörnet och jättehånglade. Vi testade nog gränserna för acceptabelt socialt beteende med sättet vi gjorde det på.
Imorse vaknade jag av smärta i exakt hela kroppen. Särskillt i vänstra foten (som är helt uppskrapad och slutar inte att blöda) och högra knät som gör jätteont och är blodigt. Jag hade även drabbats av en jätteond nacke. Jag undrar om det var ramlandets fel eller mitt lite väl entusiastiska hånglandes. Jag intalar mig det senare alternativet. Gårdagen fick mig att imorse tycka att ett liv i nykterhetens tecken inte verkade så främmande och avlägset längre, och tanken att inte dricka på min inflyttningsfest slog mig också.

Gårdagens low point: Mitt skogssramlande.
Gårdagens high point: Hånglandet med Sean.