whatislifewithoutadreamtohold

Idag åkte Jen hem och jag var riktigt låg efter att jag ringt henne för att säga hejdå för sista gången när hon var på flygplatsen. Och min lockhåriga obsession behagade inte att svara på mitt sms heller. Skitdag redan och klockan var inte ens 13. Jag lämnade in min Human Rights uppsats på uni och åkte sedan till the Mall för att muntra upp mig själv. Jag gjorde det jag revolterat mot hittills. Jag införskaffade mig en mp3 spelare. Av den enkla anledningen att det är skitjobbigt att bära med sig en cd-spelare och att mp3 spelare är snuskigt billiga. 40 dollar. Som hittat liksom! Detta skulle i normala fall göra mig glad. Jag älskar saker som jag kan sätta "som hittat" efter. Men jag kände mig fortfarande låg när jag satt på bussen på väg hem, trots att Sean svarade på smset, men han hade inte mer pengar för smsande så han tyckte att jag skulle ringa honom. Väl hemma gjorde jag det och när vi lagt på var jag genast mycket gladare för han var så söt i telefon. Jag kollade upp TV-tablån och kunde inte tro mina ögon: SBS visar Spanien-Ryssland inatt! Jag blev helt tårögd, äntligen ska jag få se EM, röv australiensisk TV visar bara 8 matcher allt som allt. Telefonsamtalet och nyheten om nattens match lyfte mig flera nivåer!
Fast nu är jag lite depimerad igen när jag tänker på att Jen sitter på ett flyg på väg till USA. Jag hatar förändring och goodbyes. Jag vet inte hur jag ska överleva alla hejdån och förändringar som väntar runt hörnet. Jen var först ut, sedan åker alla killarna till USA och Kanada, sedan Theresia och efter det är det min tur att lämna de tyska och nya zeeländska grabbarna, och såklart alla underbara australienare jag har lärt känna. Jag kommer att gå under, jag kommer att vara helt trasig efter allt detta.