whatislifewithoutadreamtohold

Jag maste verkligen sluta att psyka mig sjalv som jag gor. Jag mar fruktansvart av det. Och gang pa gang far jag erfara att jag annu en gang gjort det i onodan. Jag har ett psyke som en post-traumatiskstress-patient. Men jag vet varfor jag gor det, jag gor det av radsla. Radslan att ha oppnat sig for nagon i onodan, och sedan ar man arg pa sig sjalv och hetsar upp sig. For ingenting. Kanske var min magkansla ratt fran borjan: Denna kille kommer kanske inte att fucka upp mig. Men sa fort han inte svarar eller hor av sig exakt nar han sa att han skulle skoljer dessa paranoida tankar over en, och det ar inget man kan gora at saken. Det ar for sent och jag kan inte raddas. Jag ar bara sa too damn fast vid honom att det gor ont.