Contans tunga traumatiska torsdag. Och än är den inte ens slut!
Jag avråder starkt alla från att prata med mig, titta på mig eller att överhuvudtaegt komma i min närhet idag. Jag vet inte vad jag ska börja att spy galla över. Kronologisk ordning kanske:
Imorse vaknade jag, tittade ut genom fönstret, och log. Solen sken för första gången på fyra månader. Skuttande, med klappande händer och indianljud, tog jag mig till skolan och Tom. Väl hemma gosade jag ner mig i sängen, drack varma koppen och tittade på Glamour (eh nej jag brukar inte titta på Glamour annars, det är sånt mammor gör).
Sedan satte jag mig ner för att fixa mitt visum till Australien. Jag vet inte själv vad jag håller på med. Jag skickade i alla fall iväg det, dock är jag massivt irriterad på att de inte klargör om jag ska skicka med några dokument eller ej, nej det ska jag förstå själv. Men ursäkta mig?! Hur i hela jävla fanskapet ska jag veta vad de vill ha? Och ska jag lista ut det själv tycker jag att de ska vara på en enklare engelska. Ingen som söker visum är från Australien, och jag tvivlar starkt på att alla engelsktalande Commonwealth-länder behöver visum dit. Hence, de som behöver söka visum är inte native engelsktalande. Jag svor högt, slängde en pantflaska i väggen och surade över att jag inte kan nån engelska och att jag är så efterbliven att jag inte ens fattar instruktioner på engelska. Sedan svor jag en stund till. Jag tittade ut genom fönstret och såg att det börjat regna. The story of my life, tänkte jag. Jag måste verkligen till Ica. Jag sparkade på flyttkartongen och tänkte aja allt är ändå helvete jag kan lika gärna gå ut och straffa mig själv med en promenad i ösregn och sura över hur sjukt fattig jag är.
Jag gick ut i köket för att ta reda på vad för grönsaker jag ska köpa hem. I köket sitter kräftstjärtsmongot och äter något vidrigt luktande ur en platskartong. Jag kräktes lite i munnen och svalde det, det kom upp igen, och sedan spottade jag ut det på golvet. Det är inte min städvecka. Jag gick ut i trapphuset för att börja min färd. Jag hade glömt plånboken. Jag svor tungt ännu en gång, slängde väskan i golvet och gick tillbaka och hämtade den. Vägen till Ica gick på det stora hela smärtfritt förutom två steg innan jag kom i mål, då paraplyt "blåste upp". Ja sådär att vinden tar tag i överdelen och man bara ser cpdum ut. Sen tappade jag min ena vante på marken.
Gissa vad jag gjorde då? Jag svor så att rullatortanterna på Ica var tvugna att hålla för öronen.
På Ica plockade jag ihop allt jag behövde, sedan styrde jag stegen mot toapappershyllan. Det som skedde sedan är så smärtsamt att jag knappt kan skriva om det. I don´t really want to re-live it. Vad skulle jag ta för toapapper? Eftersom jag aldrig köpt toapapper i hela mitt liv utan alltid tagit med massor med extra hemifrån hade jag ingen aning om priserna. Lambi, min trogna kompanjon, 30 kronor! Hmm, nja vi måste nog sänka kraven, Serla 4-pack, 20 kronor. Nu börjar vi närma oss. Eldorado 8-pack. 12,50.
Min prisklass, men inte min klass-klass. Aldrig i livet att jag skulle förmå mig att köpa Eldorado-toapapper. För min röv är inte ens det bästa gott nog, ännu mindre det sämsta. Men dessa fattiga tider gäller det att prioritera.
Vill jag dricka två cider mindre på krogen dessa sista vilda festveckor innan jag åker, eller vill jag ha skrubbsår i röven. Svaret var uppenbart. Med tårar i ögonen lade jag ner Eldorado toapapperet i korgen och gick med tunga modslutna steg mot kassan. Jag är som dem. Som de som köper Eldorado-toapapper. Jag har sjunkit till deras nivå. Jösses Amalia! Hur ska detta gå? När jag betalat laddade jag för färden hem, tog en klunk av min Cola och drabbades av något som bara kan liknas vid en hjärtattack. Jag trodde på riktigt att jag skulle svimma av. Jag kände nålar i hjärtat och vänsterarmen och sedan hela min bröstkorg. Jag stod hjälplös i några sekunder. Sedan började jag gå hemåt. Jag tänke att det inte var någon större fara om jag ramlar ihop och dör eftersom denna dag varit allt annat än tillfredsställande.
På hemvägen lade mitt paraply av helt och jag sulade ner det i min väska och traskade hemåt med världens surmin över hela fejan. Som grädde på min misär läckte såklat min stövel in också. Jag svor, för det var så längesedan jag gjorde det. Och det värsta av allt är att jag är så breathtakingly ful idag. Detta måste åtgärdas. Idag är en tribute till min agro-cd. Dagen ägnas åt att lyssna på Good Charlotte, Fall out boy, Sunrise Avenue, The Killers, Takning back Sunday och All American Rejects.
Imorse vaknade jag, tittade ut genom fönstret, och log. Solen sken för första gången på fyra månader. Skuttande, med klappande händer och indianljud, tog jag mig till skolan och Tom. Väl hemma gosade jag ner mig i sängen, drack varma koppen och tittade på Glamour (eh nej jag brukar inte titta på Glamour annars, det är sånt mammor gör).
Sedan satte jag mig ner för att fixa mitt visum till Australien. Jag vet inte själv vad jag håller på med. Jag skickade i alla fall iväg det, dock är jag massivt irriterad på att de inte klargör om jag ska skicka med några dokument eller ej, nej det ska jag förstå själv. Men ursäkta mig?! Hur i hela jävla fanskapet ska jag veta vad de vill ha? Och ska jag lista ut det själv tycker jag att de ska vara på en enklare engelska. Ingen som söker visum är från Australien, och jag tvivlar starkt på att alla engelsktalande Commonwealth-länder behöver visum dit. Hence, de som behöver söka visum är inte native engelsktalande. Jag svor högt, slängde en pantflaska i väggen och surade över att jag inte kan nån engelska och att jag är så efterbliven att jag inte ens fattar instruktioner på engelska. Sedan svor jag en stund till. Jag tittade ut genom fönstret och såg att det börjat regna. The story of my life, tänkte jag. Jag måste verkligen till Ica. Jag sparkade på flyttkartongen och tänkte aja allt är ändå helvete jag kan lika gärna gå ut och straffa mig själv med en promenad i ösregn och sura över hur sjukt fattig jag är.
Jag gick ut i köket för att ta reda på vad för grönsaker jag ska köpa hem. I köket sitter kräftstjärtsmongot och äter något vidrigt luktande ur en platskartong. Jag kräktes lite i munnen och svalde det, det kom upp igen, och sedan spottade jag ut det på golvet. Det är inte min städvecka. Jag gick ut i trapphuset för att börja min färd. Jag hade glömt plånboken. Jag svor tungt ännu en gång, slängde väskan i golvet och gick tillbaka och hämtade den. Vägen till Ica gick på det stora hela smärtfritt förutom två steg innan jag kom i mål, då paraplyt "blåste upp". Ja sådär att vinden tar tag i överdelen och man bara ser cpdum ut. Sen tappade jag min ena vante på marken.
Gissa vad jag gjorde då? Jag svor så att rullatortanterna på Ica var tvugna att hålla för öronen.
På Ica plockade jag ihop allt jag behövde, sedan styrde jag stegen mot toapappershyllan. Det som skedde sedan är så smärtsamt att jag knappt kan skriva om det. I don´t really want to re-live it. Vad skulle jag ta för toapapper? Eftersom jag aldrig köpt toapapper i hela mitt liv utan alltid tagit med massor med extra hemifrån hade jag ingen aning om priserna. Lambi, min trogna kompanjon, 30 kronor! Hmm, nja vi måste nog sänka kraven, Serla 4-pack, 20 kronor. Nu börjar vi närma oss. Eldorado 8-pack. 12,50.
Min prisklass, men inte min klass-klass. Aldrig i livet att jag skulle förmå mig att köpa Eldorado-toapapper. För min röv är inte ens det bästa gott nog, ännu mindre det sämsta. Men dessa fattiga tider gäller det att prioritera.
Vill jag dricka två cider mindre på krogen dessa sista vilda festveckor innan jag åker, eller vill jag ha skrubbsår i röven. Svaret var uppenbart. Med tårar i ögonen lade jag ner Eldorado toapapperet i korgen och gick med tunga modslutna steg mot kassan. Jag är som dem. Som de som köper Eldorado-toapapper. Jag har sjunkit till deras nivå. Jösses Amalia! Hur ska detta gå? När jag betalat laddade jag för färden hem, tog en klunk av min Cola och drabbades av något som bara kan liknas vid en hjärtattack. Jag trodde på riktigt att jag skulle svimma av. Jag kände nålar i hjärtat och vänsterarmen och sedan hela min bröstkorg. Jag stod hjälplös i några sekunder. Sedan började jag gå hemåt. Jag tänke att det inte var någon större fara om jag ramlar ihop och dör eftersom denna dag varit allt annat än tillfredsställande.
På hemvägen lade mitt paraply av helt och jag sulade ner det i min väska och traskade hemåt med världens surmin över hela fejan. Som grädde på min misär läckte såklat min stövel in också. Jag svor, för det var så längesedan jag gjorde det. Och det värsta av allt är att jag är så breathtakingly ful idag. Detta måste åtgärdas. Idag är en tribute till min agro-cd. Dagen ägnas åt att lyssna på Good Charlotte, Fall out boy, Sunrise Avenue, The Killers, Takning back Sunday och All American Rejects.
PS: Jag hade planerat att baka bröd idag, men jag vet inte om jag vågar det, jag lär ju misslyckas om man ser till min dag hittills. Jag har ju inte blivit övverröst med successes hittils.
PS 2: Ahaaa, nu snöar det också. Wunderbar. Och det regnar. Snöblandat regn. I just like snowblendedrain, snowblendedrain is my favourite. Jag kan ju hänga mig nu.
PS 3: När jag skulle publicera detta inlägg fungerade inte blogg.se. Självklart.
Jag svor och slängde datorn i väggen.
God must hate me, he cursed me for eternity
Kommentarer
Postat av: starshinesnabbtass
hahaha.. jag tycker nästan synd om dig. men jag själv toppar ändå tycka-synd-om-listan även idag, imorgon är det dock slut med det! eldorado toapapper är min trogna följeslagare i livet sen jag började införskaffa sådana förnödenheter själv. jag gillar eldorado! eller så är min stjärt bara härdad efter 1 års bruk.
Trackback
