whatislifewithoutadreamtohold

Imorgon är det en ny vecka och jag kommer att slå undan alla dåliga tankar och bara njuta av sista tiden. Därför ska jag få detta out of my system:

Just nu vet jag inte om jag är ledsen för att jag ska åka eller om jag är ledsen för att jag inte åker fort nog. Plötsligt känns det inte som om jag kommer att sakna allt lika mycket längre. Har jag bara ändrat mig? Eller har det aldrig varit så bra som jag föreställt mig? Jag kanske bara har förskönat allt.
Jag kanske har öppnat ögonen. Jag tycker inte att allt är lika bra längre.
Allt känns förstört. Det jag tänkte att jag skulle sakna mest kommer jag inte sakna på samma sätt längre. Kanske inte sakna alls. Inte längre. För det finns en gräns för hur mycket en människa orkar. Jag har varit allt för naiv. Det är min svaghet. Äntligen har jag hittat den. Jag litar för mycket på folk. Fastän jag vet att man inte får lita på någon och tro gott om någon, låter jag mig luras. Jag säger att jag inte litar på någon. För jag gör inte det. Egentligen.
Men gång på gång låter jag folk riva ner mina skyddsmurar och jag kliver rakt in i de fällor och den värld jag till varje pris försökt skydda mig från.
Men 2008 blir annorlunda. It´s time to look after the heart now. Jag har sagt det förr, men nu är det allvar. Nu är det, förutom mamma, pappa och bror- mina hjältar, bara jag. Jag och ingen annan. Det är den hårda sanningen. Ingen annan kommer att se efter dig, eller bry sig om hur du har det.
Du måste göra det själv, annars är du körd. Det var mina visdomsord.
Och våga inte döma mig för att jag vill vara glad.