My way home is through you

Don´t ever want to give you up.



Åh mina älskade tarts. Det jag kommer att sakna mest med Örebro.
Jag är ledsen när jag tänke på att den gångna terminen var våran sista tillsammans. Jag hade så gärna varit kvar här i vår så att vi alla sedan lämnar Örebro samtidigt. Så att jag och Bernan skulle hinna spela tennis i vårvädret, att vi alla skulle kunna ligga ute på Studentgatan och sola, och att vi skulle ha en sommar av fest. Men det är som det är, och det är bara att vara tacksam för det som varit och se tillbaka på det med ett leende.



Mina tarts förstår mig. Det är inte ofta i livet man hittar en person som är och tänker exakt som en själv men även kompletterar en, samtidigt som den är sin egen person. Jag har haft turen att hitta två. De känner mig. De vet hur jag är. Och de tycker om det. De låter mig grina för stora som små saker om jag vill, de låter mig dampa mig och skrika om jag vill, och de blir inte sura eftersom de vet att "I´m not yelling at you, I´m yelling near you".
Hur skulle jag klarat mig utan dem dessa år?
Och hur ska jag klara mig utan dem de kommande åren?

image157

Nobody gets me like you

Kommentarer
Postat av: Bernan

Fan vi är ju inte döda!!!
Och du ska åka till Australien och inte gå på Satin ikväll!!! AUSTRALIEN!!! Satin kommer va här när du kommer tillbaka och inte omöjligt att jag kommer va kvar tillsammans med den. Jag kommer säkert sitta där och supa för halva priset i baren när du återvänder till Öret...

2008-02-05 @ 19:30:06
URL: http://bernan.blogg.se
Postat av: Contan

Gör du det så lovar jag att ta med en känguru från Australien. (eftersom det kommer att vara min enda vän). Kanska kommer jag ha en koalavän också, jag drömde nämligen att jag klappade en koalabebis.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0