whatislifewithoutadreamtohold

I´m gonna need someone on my side

Jag genomgår en sjuk panikattack just nu. Jag låg på madrassen i brorsans rum och tänkte sova. Jag hör hans små söta andetag och sömnpratande och brister ut i gråt. Jag vill inte lämna honom, jag vill inte lämna någon. Jag är inte redo att åka. Jag är bara 21 år, jag klarar inte detta än. Det är för långt bort! När jag var 18 stack jag till London utan att tänka alls, det bästa jag gjort. Men det var nära, jag åkte hem lite då och då. Nu är jag tre år äldre, men jag känner mig mindre självständig och mer känslig än som världsvan 18-åring. Jag tänkte inte, jag gjorde det som föll mig i. Det var bara jag jag hela vägen. Jag tänkte inte på vad jag lämnar o s v. Jag har nog mognat en del sedan dess. Jag vill väcka mamma och ligga i hennes knä och grina. Jag vill inte lämna henne, pappa och lillebror. Jag vill inte lämna Bernan och Yvvan, jag vill inte lämna min sköna sköna säng, inte mitt rum, inte min korridor, inte Studentgatan 20. Jag vill inte lämna allt som är tryggt. Det hade säkerligen kännts annorluna om jag skulle rest med någon, men nu åker jag helt själv till andra sidan jorden. Man kan ju bli rädd för mindre.
Vad har jag gett mig in på?