whatislifewithoutadreamtohold

Jag har en ålderskris. Nu. Just nu kom jag på hur gammal jag är. Roland sa i måndags "för det är faktiskt så att vi är vuxna". Är vi? Vissa är det. Roland har mentalitet och beteende som en 30-åring. Inte jag. Jag ser mig egentligen som barn, jag kan sträcka mig så långt som ungdom, men inte mer. Inte vuxen. Jag ser mig som ovuxen så länge jag pluggar och så länge mina föräldrar är en stor del av mitt liv. Jag är väl inte vuxen? Jag känner mig inte mognare än när jag var 17. Jag har lärt mig en del. Ja. Jag har gjort misstag. God know Yes. Jag har mognat och lärt mig några av fällorna man inte ska gå i igen. Men vuxen? Det låter så skrämmande, så allvarligt. När man är vuxen ska man ju ha tagit tag i sitt liv, veta vad man vill, enligt normerna ha en andra hälft, köpa hus, hund och Volvo. Hund och Volvo, saker jag inte skulle skaffa ens om jag fick betalt, just for the record. Jag vet inte vad bolåneränta är, jag vet inte hur jag hanterar aktier- när något som rör mina bankärenden förutom pengarna på mina konton hänvisar jag banken till pappa. Jag kanske gör det medvetet, för när jag är insatt i såna där "vuxensaker" är den underbara barndomen över. Men jag ska nog ta tag i att sätta mig in i saker som är bra att veta, saker om bankrelaterade aktiviteter, hur man köper bil (fast jag tänkte att pappa skulle få köpa min nästa bil, men ändå), hur man säljer sin bil, hur man skriver ett testamente, hur man köper lägenhet/hus, hur man får ett äktenskap att fungera, hur jobbrelaterade aktiviteter fungerar typ karensadagar och så, o s v. System overload. Panik! Jag skulle behöva härja runt rejält för att bota min vuxenångest. Och då menar jag inte supa sig redlös en helg och kräla i sina egna spyor. Jag menar dra iväg en längre tid och bara HÄRJA. Snart, snart. Snart får Australien se upp för Peaches och Pearl. Jag kan inte längta noooog på att den underbara ungdomen ska komma tillbaka!