Särskrivningar och monologer.
Jag måste ännu en gång betona hur mycket jag föraktar särskrivningar.
Det finns få saker som irriterar mig så mycket som folk som skriver jätte glad, pizza sallad, kaffe kopp och dylikt. Hur svårt är det? Man hör väl att det uttalas kaffekopp och inte kaffe (paus) kopp. Jag ska sätta in alla mina resurser under tiden jag är hemma över jul för att lära bror min att bli en fläckfri männischa. Han är dock bara 10 år, så det blöder inte lika mycket i mina ögon av att se hans särskrivningar som när jag läser vissa bloggar där vuxna människor särskriver.
En annan sak som stör mig en aning är monologer. Främst när jag själv är inblandad i en. Nog för att jag då och då pratar med mig själv.
Nu framstår jag allt som lite psycho. Jag kanske ska klargöra att jag inte monologar hela dagen lång eller diskuterar världens händelser med mig själv.
Men ibland kan jag ju fråga mig själv saker eller klara ut vissa saker.
Till exempel: "Ska jag äta lax eller soppa? Lax? Soppa?" eller "Ja! Det är two and a half men ikväll!". Så små monologer kryddar bara dagarna.
Men när jag pratar med någon annan ska det väl ändå kallas dialog?
Eller det kanske bara är jag som tycker det? Jag kanske är en för öppen person som anser att kommunikation är trivsamt. Jag kanske har lärt mig ett och annat av att läsa medie- och kommunikationsvetenskap.
Men jag kanske har fel uppfattning. Det kanske är roligare att inte ha koll.
Föredra frågetecken framför punkt.
Det finns få saker som irriterar mig så mycket som folk som skriver jätte glad, pizza sallad, kaffe kopp och dylikt. Hur svårt är det? Man hör väl att det uttalas kaffekopp och inte kaffe (paus) kopp. Jag ska sätta in alla mina resurser under tiden jag är hemma över jul för att lära bror min att bli en fläckfri männischa. Han är dock bara 10 år, så det blöder inte lika mycket i mina ögon av att se hans särskrivningar som när jag läser vissa bloggar där vuxna människor särskriver.
En annan sak som stör mig en aning är monologer. Främst när jag själv är inblandad i en. Nog för att jag då och då pratar med mig själv.
Nu framstår jag allt som lite psycho. Jag kanske ska klargöra att jag inte monologar hela dagen lång eller diskuterar världens händelser med mig själv.
Men ibland kan jag ju fråga mig själv saker eller klara ut vissa saker.
Till exempel: "Ska jag äta lax eller soppa? Lax? Soppa?" eller "Ja! Det är two and a half men ikväll!". Så små monologer kryddar bara dagarna.
Men när jag pratar med någon annan ska det väl ändå kallas dialog?
Eller det kanske bara är jag som tycker det? Jag kanske är en för öppen person som anser att kommunikation är trivsamt. Jag kanske har lärt mig ett och annat av att läsa medie- och kommunikationsvetenskap.
Men jag kanske har fel uppfattning. Det kanske är roligare att inte ha koll.
Föredra frågetecken framför punkt.
Kommentarer
Trackback
