whatislifewithoutadreamtohold

De flesta av mina grannar har flytt från Örebro till förmån för andra trakter.
Jag kan säga att jag är gravt uttråkad utan dem. De enda som är kvar är Mathias (som aldrig syns till) och Kräftstjärtsätaren.
Och jag har ju inget gemensamt med henne. Jag andas inte högt, jag kokar inte ägg i världens största kastrull som jag sedan står och stirrar på, jag äter inte äcklig burkmat och jag har oklanderlig klädsmak.
Men det positiva i att vara näst intill ensam i korridoren är att man inte behöver ta särskillt mycket hänsyn till folk.
Jag diskar inte efter mig på en gång, jag lämnar colaburkar och spritflaskor på bordet och jag slänger kläder och skor omkring mig. Jag bryr mig inte ens om att se representabel ut när jag är bakis eller pluggar, därför har min klädsmak inte varit så oklanderlig som jag påstått tidigare i detta inlägg.
Jag har myst runt i mjukisbyxor och luvtröja alternativt linne, legat i soffan med stort täcke, pluggat och druckit saker ur flaskor jag inte tar undan efter mig.
Vid närmare eftertanke är detta nog ganska okej. Jag tror jag precis kom till insikt och konstaterade att jag inte saknar mina grannar längre.